Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pinus Abies.
Öm sättet att bereda Grandricka kan Iasas i VetU
Ak. Hand]. 1761. s. 190. Att boskapen äter granris är
allmänt bekant; vid infallande foderbrist är det således för
många orter en god tillflykt. Somliga hästar äta om
vintern gerna hackadt färskt Granris med påströdd malen
Sad. Granris ger god lukt i rum; lägges på bottnen i
drifbänkar och på vägar der jorden är lerig. Granbarr
för q v äf ver gräsväxten, liksom Tallbarr, i synnerhet när
årligen nya barr tillkomma. Garn eller Lärft, som skall
blekas, kokas med granris på botten i grytan, hvarigenorn
det blir starkare och äfven hvitt. I nyss skuten villebråd
stoppas Granris med fördel; men färsk fisk blir deraf
osmaklig. — Barken brukas till taktäckning, men tål ej
solsken. I Jemtland beredas dermed skinn, som af köld
och vatten icke bli styfva; brukas äfven vid Garfverier; den
lägges på botten i tjärgropar att hindra tjärans
nedträngande i jorden och leda den till kärlet, hvari den samlas.’
Fiskredskap färgas dermed mörka och vinna deraf
styrka.-Safven användes i sädesbrist till bröd (n:o gi). Kottarna
färga brunt då godset kokas i sönderstötta kottar och
vatten, samt sedan i stark lut, helst af Björkaska. Kådan
lenas genom kokning i vatten och kopparkettel, samt
pressas genom linne, och tros af somliga utgöra det så
kallade Burgunderbecket, jom är hvitt, gult eller brunt,
anen som troligare erhålles af Lärkgranen (Pin. Larix). Om
;vinättika tillslås och kokningen fortsattes till massan är
torr, fås kolofonitun eller harts. Så kallad Tuggkåda,som
i trakten af Dalarna allmänt brukas, är Grankåda;
tuggad fäster den tänderna, renar tandköttet, framlockar
saliven och förekommer skörbjugg. På Apoteken
användes Grankåda i plåster. Den nyttjas äfven till tvål (Sv. B.
.Tom. 2. Till. s. xir.), samt att blanda i talg till ljus, som
dock röka och måste derföre brukas på ställen der röken
■ej skadar. Veden, som af fuktighet och torrka ändras,
användes såsom hvitare än af Tall, till golftiljor; äfven
till åtskilliga Musikaliska instrumenter ; Lapparne göra
deraf sina lätta, men svaga båtar; tunnstaf af Gran till
silltunnor skall ej så lätt som de af Ek utsläppa sill-laken.
I eldstäder äro grenarne bättre än stammen; de spraka
dock, och gifva ringa vanne. Kolen räknas bland dc
sämsta, men fatta lätt eld. Granrötter tjena i stället för
band, tåg eller vidjor: de-finare till korgar och flätade
arbeten, som mest Lappar förfärdiga. Långa smala Granar
eller större trädens grenar nyttjas till tunnband, spaljer,
bummelstänger m. m. Trädet brukas i trädgårdar, till
liäckar och prydnader. De som växa vid Tegelbruk skola
enligt ’Lundbergs anmärkning af röken blifva täta och i
synnerhet tjenliga att klippa.
Tab. — Jig, a. b. 2:ne honfjäll med fruktämnen. —
c. ståndare. — d. ett frömjölskorn; alla förstorade. — 9i
a:ne frö i nat. siorlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
