Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PLANTAGO LANCEO LAT A.
Litet Groblad.
Blomaxet äggrundt, tät blommigt. Stcfngeln kantig,
fin-hårig. Bladen lancetformige, skaftade, nästan
sju-seniga, nedtill finhårige.
Linn. FI. Sver. n. i3i. Wahlenb. Fl, Sv. n. i84. Graumiiller
Pharmacevt. Botanik i. p. 120.
Denna art är, såsom vi redan anmärkt, närmast lörvaudt
med föregående, men i det hela mindre, näm’igen till örten
smalare, slankigare, endast nedtill linhårig och till blomaxet
kortare, ehum detta efter blomningen blir mera allångt. Dess lärg
är också oansenligare: sjelfva blomkronan mera gnjbrunaktig
och knapparna i början matt gröngula, sedan nästan hvita. Uti
det närmare intill basen afspringande fröhuset finnas aldrig mer
än tvänne frön, ofta blott ett enda, till storleken
öfverträflan-de Sem. Psyttil (Loppfrö). Den förekominer väl, liksom den
föregående, öfver större delen af Sverige, men upphör något
förr mot norden, nämligen ungefärligen vid Fahhm och i
Helsingland, samt är i det hela af mera sydlänsk natur. Den
begagnar sig väl också af samma jordmån och växtställe som
föregående, men håller sig icke så beständigt dervid, utan
utsträcker sig till mycket mera olika localer. I sammanhang
härmed blir den också mycket mera föränderlig till utseende
och storlek, så att den derutinnan mycket öfverensstämmer
med andra arter i slägtet. I allmänhet äro de mesta
Groblads arter så föränderliga till storlek, bladens form m. m.
att man ofta mer än någon skulle förmoda blir nödsakad, att
rådfråga de finaste fruktens delar,, för att alltid kuuna åtskilja
de efter första utseende mest olika arter. Yårt Lilla Groblad,
P. lanceolala, blir uti god trägårdsjord den högsta af alla,
med ofta alnslång stängel (ocli har då blifvit kallad P. al
tissi ma),. samt får då stundom bladigtax, som vill slå rot, om
det kommer till marken, och bilda ett särskildt stånd: ett i
detta slägte ovanligt luxurierande förhållande. Deremot, å en
annan sida på de torraste och mest utsatta kalkklipporna och
sandåsarna, särdeles på de så synnerliga kalköarna Gottland
och Öland, blir den så kort, att stängeln knappt hinner utom
bladen och vill dessutom liksom skydda sina små ax inom ett
ymnigt och långt Iudd> som uppskjuter från roten, i detta
tillstånd har man ofta icke mera igenkänt den, utan kallat den
P. dubia, i ovisshet hvart den kunde höra. Ännu mera
förändras den på Södra Europas kalk-alper, (som till naturen så
mycket likna Gottland* och Ölands mest utsatta ställen), och
blir der så svartaktig samt smalbladig, att den af de mesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
