Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Senare delen af min barndom och början af ynglingaåldern, öfver hufvud betraktad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och oafsedt det myckna läsandet på lediga stunder var
sjelfva skolarbetet, särdeles under vissa tider, rätt allvarsamt
hemma i sjelfva föräldrahuset. Jag har i senare tider hört
talas om öfveransträngning i skolorna. Min erfarenhet från
min egen barndom har lärt mig att icke sätta mycken tro
till detta talet, ehuru jag icke nekar, att ju undantagsvis någon
gång verklig öfveransträngning kan förekomma. Detta kan
jag icke neka, ty jag har sjelf sett ett förskräckligt exempel,
hvarom jag skall tala mycket, när jag kommer till rätta stället
i mina anteckningar, och jag skall då beskrifva huru det lefdes
med mig under vissa skeden af min barndomsålder. Nu säger
jag blott, att om man företoge sig att på vår tids morsgrisar
vid läroverken tillämpa den arbetsordning, som dels följdes
med mig, dels af mitt eget fria val bestämdes, skulle man
nog få höra ett hiskeligt skrik om öfveransträngning. Mig
bekom det stränga arbetet mycket godt, jag mådde bra, jag
växte, jag var frisk och sund, jag var glad och munter, och
jag lärde mig arbeta, jag hindrades från att blifva en
lathund.
Denna min erfarenhet har bekräftat för mig en sanning,
som jag väl kunnat lära mig i alla fall, att en pojke alls icke
far illa af strängt arbete ända till verklig ansträngning.
Sådant härdar krafterna, i fall någon liknelse till en blifvande
mannakraft finnes i pojken, men det mjuka lifvet, det vekliga
fräter bort all must och merg. Skall bildningen i skolan
anläggas på att idkeligen akta pojkvarelserna för all
ansträngning, då blifver läroverket en anstalt att uppfostra odågor.
Roa sig, förströ sig, hvila sig, sådant behöfver man icke lära
barn och ungdom; detta lära de sig sjelfva alldeles tillräckligt,
eller, rättare sagdt, de behöfva icke lära sig sådant, ty konsten
är medfödd, men att arbeta strängt, dertill behöfva menniskor
drifvas, ty eljest göra de det gemenligen icke. Och om de
icke göra det, så blifver ingenting nyttigt af dem uträttadt i
verlden. Ty det budet ljuder från tidens begynnelse, att
menniskan skall föda sig i sitt anletes svett. Den, som icke i sin
barndom och ungdom blifvit drifven att arbeta strängt, han
blifver med tiden antingen ett odogskräk eller också, när
han kommer ut i lifvets brinnande eld, der han blifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
