Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Lifvet i Upsala såsom docent 1841 - 1849
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fcATíAKTEfíSDRAÖ. 87 1
aktning för öfvertygelser, dem man icke delar, och göra rätt-
visa åt motståndare. Men visst kunna öfvertygelser finnas,
hvilka ej förtjena någon aktning, och motståndarn e kunna vara
sådana, att just rättvisan fordrar, att man bemöter dem illa.
Min fördragsamhet har kanske någon gång gått för långt,
men har också sin gemenskap med en bland de bättre sidorna
i min karakter, nemligen att jag icke är öfverdrifvet tvärsäker
om min egen stora vishet, såsom somliga för sed hafva att
aldrig tro sig kunna begå ett misstag; jag har deremot mycket
misstroende till min egen omdömesförmåga. Dertill har jag
godt skäl, ty tankeförmågan är icke djup och stark. Derföre
har jag också i litterära arbeten varit fri från det idkeliga
sökandet efter originalitet. Jag har nästan varit rädd att säga
något, som ingen annan har sagt förut, ty jag har fruktat, att,
om jag skulle säga något nytt, jag med det samma skulle säga
något galet.
Men för att nu ännu en gång återkomma till godhjerten-
heten, tjenstaktigheten, medgörligheten, så har jag också tänkt,
att det skulle vara en verklig pligt att utöfva en tillmötes-
gående tjenstvillighet, äfven med risk att sjelf nödgas göra
försakelser. Och lika så har jag hållit för pligt att vara var-
sam i omdömen om menniskor, för att icke göra någon menni-
ska orätt. - Och att gräla med menniskor, när de äro i ondt
lynne, duger ej.
Med den karakter, jag sålunda hade, befans min person
vara så beskaffad, att menniskor fördrogo mig mycket lätt.
Mina bättre egenskaper eller de, som sågo hyggliga ut, blefvo
mera bemärkta än mina sämre sidor.
Härtill månde bidragit, att mitt sätt att umgås med vän-
ner och bekanta var sådant, som gjorde mig för dem mera
rolig än tråkig. Egentligen pratsjuk var jag ej, men goda
vänner emellan lät jag talet gå oförtrutet, och för allt, som
löjligt var, hade jag ögat mycket öppet, med mycken fallenhet
för skämt och löje. Jag tänkte, att skämt och allvar kunna
mycket väl förenas, och jag tänker så ännu.
Men för att allt skulle blifva godt och jag icke få just
det jag var så mån att undvika, menniskors ovänskap, fordra-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
