Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 3. Nationalmuseum fullbordat - 4. Karl XV konstlivets centralgestalt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som aldrig tillät att leka med det, som borde vara allvar, och en stor ande, som
blivit kastad i en alltför liten verkningskrets."1 Och efter den alltigenom
ämbetsmannamässiga minnesteckning, Scholander på akademiens högtidsdag 1869
ägnade den avlidne, tillade han i sitt manuskript följande rader:
"Han hade förtjänat mera och bättre. Men konstnärerna tålde honom ej, och
för släktingen, efterträdaren var ej passande att vid detta tillfälle utbreda sig i
lovord, som skulle berört verksamhet utom det konstnärliga området.
Konstnärerna, för vilka han dock uträttat och arbetat mycket, hindrade upptagandet av
hans bild och minnesruna i Ny illustrerad tidning, och inför ett sådant
auditorium tjänade till intet att bränna mera rökelse än deras näsor möjligen
kunde tåla. Nyström passade under sin levnad ej för dåsiga och tanklösa artister.
De fruktade honom och han föraktade dem."
4.
Karl XV konstlivets centralgestalt.
"Dagen gryr" var titeln på ett skådespel av Frans Hedberg, som applåderades på Kungliga teatern vid tiden för den nya statsförfattningens genomförande. Efter de fyra ståndens avträdande från den politiska skådeplatsen motsåg svenska folkets majoritet en ny dags inbrott.
Inom konstlivet borde Nationalmuseets tillkomst och akademiens uppryckning
beteckna början av ett nytt tidevarv. Nya män hade övertagit ledningen, och ser
man efter, så finner man de samma männen som styrande på olika platser. Man
kunde alltså hoppas på enhetlighet i vilja och strävan. Riktlinjerna lågo klara,
det gällde att fasthålla dem och hålla dem samman.
Den främste vid styret var naturligtvis kung Karl själv.
Han trivdes bäst i sällskap med konstnärer och han räknade sig in bland dem.
I egenskap av "konstälskare" hade han anonymt deltagit i akademiens
utställning 1853 med två svenska landskap - det ena, "Vy av Uppsala från
Svartbäcks-sidan", skänkte han till akademien som medlemsstycke. Till utställningen 1856
bidrog han - nu ej längre anonym - med ett landskap från Drottningholm och
en utsikt av Bohus fästning. En artig kritiker, Vilhelm Wohlfahrt, skrev då i
Posttidningen, att vore han ej Sveriges och Norges tronföljare, så vore han i alla
fall "en prins bland landskapsmålare". Då han 1857 tillträdde regentskapet över
de båda länderna, antecknade Dardel i sin dagbok, att kronprinsen
"tyckes mycket benägen att visa sig som en varm beskyddare av målarkonsten". Han hade
redan då för avsikt att på slottet bilda ett galleri av uteslutande svenska och
norska tavlor, och "han kommer säkert att uppmuntra konsten med större
urskillning än hans far och farfar härvid ådagalagt".
1 Till P. A. Säve 1868.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
