Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Karl XV:s tid. Konstvård och konstvårdare - 6. Scholander opponent och konstnär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var en stämningsmänniska med starka sympatier och antipatier. Av sina
yrkesbröder kunde han omtalas som en despot, som ej tålde höra andra röster
än sin egen. Dardel, som fann honom "till naturen ganska hersklysten", erkände,
att han dock ägde "en välvillig och godsint karaktär, som tillvann honom ganska
allmänt sympatier". Om hans härsklystnad voro i själva verket åsikterna högst
delade. De, som stått honom närmast, bedyra med en mun, att få människor varit
så fria från ärelystnad som han. Han var medveten om sin duglighet, men han
hyste avgjord motvilja mot att draga nytta av sin överlägsenhet och sitt inflytande,,
att framträda som ledare av det allmänna omdömet eller till och med att söka
inverka på andras åsikter.
Han yttrar själv, att han gärna vill "spela den stora gåsungens roll och gå
ensam". Han blir tidigt omtalad som en enstöring, "lever skild från nästan alla
människor" och vill helst få leva i lugn och efter eget huvud, mot det att han
å sin sida lämnar världen i fred för sina tankar och funderingar.
Han trivs i sällskap med några få vänner men avskyr det stockholmska
sällskapslivet - han kan ej ens spela priffe - och drar sig helst tillbaka i
självvald enslighet, drar sig in i sin "hög", i sin egen värld, där fantasiens bilder och
minnena från ungdomen glimma fram ur "den lugna kolelden på hemmets
trevliga härd".
Han har funnit receptet mot den nedstämdhet och harm, vari han måste leva.
Det lyder så: "Gör arbetet till din käraste vän och ditt bästa sällskap, då behöver
du ingen annan förströelse, ty ombyte av arbete är vila och nöje."
"Huvudsaken", yttrar han en annan gång, "är att låta arbete förkorta
livstiden, som eljes förefaller tråkig, och lyckas man då någon gång göra annat än
skräp, så mycket bättre! Själva arbetet är dock huvudsaken."
Och en tredje gång säger han: "Det finns blott ett näringsämne för konstens
förkovran: kärlek till arbetet."
Mångslöjdare skulle han haft rätt att kalla sig. Han var ej blott som Desprez
före honom arkitekt och akvarellist, han var tecknare, diktare, kompositör, hans
sinnes livlighet drev honom till att uträtta "36 saker på en gång".1 Ensam med sig
själv kunde han håna sin oroliga försökslust, sitt dilettanteri, sitt flaxande hit och
dit, kunde kalla sig en inbilsk tok, sammansatt av idel lappar och klutar,
ingenting helgjutet, fullfärdigt, avslutat.
Att grubbla över det egna jagets brister ligger eljest ej för hans lynne. Därtill
har han sällan tid. Han kan sitta vid arbetsbordet 14 av dygnets timmar. Då han
lägger ifrån sig arkitektens linjal och vinkelhake, får han fatt i akvarellpenseln,
och då han kastar den, när mörkret faller på, är det för att gripa till tuschpennan,
1 En gång vågade han sig till och med in på "konstberideriets" område. Han skrev (januari
1852) anonymt tre artiklar i Aftonbladet om Konstföreningens utställning. Han undvek
alla estetiska utläggningar, höll sig till sak och talade ej i domareton. Dessa artiklar voro enstaka tilltag av en man, som ej ville lämna något oförsökt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
