Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Karl XV:s tid. De gamla och de unga - 7. Edvard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122 GEORG NORDENSVAN
7.
Ett par år senare än Markus Larson hade Edvard Bergh väckt
uppmärksamhet som ett framtidslöfte.
I ett brev av 1851 yttrar Scholander efter att ha omnämnt Larson, att "en ung
notarie Bergh har bytit ut pennan mot penseln och lovar bliva en duktig
landskapsmålare, om han blott kan akta sig för den stygga klippan egenkärleken".
Notarien hade bakom sig hovrättsexamen och något konststudium i Uppsala
för professor Way. Han var alltifrån barnåren en ivrig naturälskare, och hans
läggning hänvisade honom till valet mellan att bli naturforskare eller
landskapsmålare.
Hans första självständiga försök i olja - ett litet jämtlandsmotiv - är daterat
1848. Året därefter började han teckna i Principskolan, och då han på
utställningen 1850 sett de norska målarnas arbeten och sedan gjort en tur till
Dusseldorf, Schweiz och norra Italien var hans beslut fattat.
Offentligt uppträdde han första gången nyåret 1852 på Konstföreningens
utställning. Året därefter vann han kungliga medaljen för ett motiv från Göta älv.
"Bland gryende talanger förtjänar landskapsmålaren Edvard Bergh att särskilt
omförmälas", står skrivet i akademiens årsberättelse detta år. 1854 på hösten
begav han sig med akademiskt stipendium för tre år till Dusseldorf, arbetade
där under Gudes ledning och ansågs av kamraterna vara en dilettant med goda
anlag, framför allt för komposition och teckning.
Under världsutställningen 1855 gjorde han ett tre veckors besök i Paris, fann
sig oberörd av fransk landskapsmålning, styrde så kosan söder ut till
Vierwaldstättersjön, där han under två månaders tid samlade en god skörd av studier,
och sedan till Geneve, där han uppsökte Alexandre Calame, den ansedde
schweiziske mästaren. Om honom skrev han hem ungefär detsamma som Larson
skrivit om Achenbach: att han "torde vara en av de största, om ej den
förnämsta av nutidens landskapsmålare."
Den unge svensken blev vänligt mottagen såväl av Calame som av dennes
lärare Francois Diday, Alpernas konstnärlige upptäckare.
Såväl Diday som Calame stodo då i sin fulla kraft, båda voro män på 40-talet
och båda inverkade genom sin sunda naturuppfattning och sitt kraftiga
mål-ningssätt uppryckande på en stor krets unga målare, landsmän såväl som
främlingar.
Edvard Bergh, som stannade över vintern i Geneve, där han hade ständigt
tillträde till de båda mästarnas ateljéer, svärmade liksom de för det väldiga,
det storslagna i naturen. Han upptog Calames noggrannhet i detaljstudiet och
likaledes hans flit, som "blivit ett ordspråk" inom konstvärlden.
Det mest typiska resultat av hans studier från denna tid blev en stor utsikt
från Simplon, fullbordad i Rom 1856. Även den norditalienska naturen, som han
Edvard Bergh, f.
1828, d. 1880.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
