Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEAMISSIONEN GÅR VIDARE.
Såsom påvens legater och kejsarens tromän hade Ebo
och Ansgar inlett den nordiska missionen. Fältet var
stort. En arbetsfördelning blev nödvändig. Ebo övertog
helt uppgiften bland svearna. Den politiskt upptagne
ärkebiskopen drog dock icke själv ditupp. Tillsammans
med Ansgar vigde han sin systerson Gauzbert till
missions-biskop i Birka.92 Man gav honom namnet Simon,
troligen efter dagens helgon. Så hade angelsachsaren Winfrid
blivit uppkallad efter den romerske martyren Bonifatius,
då han gick till sitt tyska missionsfält. Ebo sörjde väl
för den bortdragande evangelisten. Han fick Welna till
stödjepunkt, han fick allt vad den prästerliga gärningen
krävde. Tiden för avfärden känna vi icke. Möjligen
skedde den redan 832.
Början var lovande. Birkafolket gjorde inga
svårigheter. »Han blev mottagen med heder av konung och folk»,
skriver Rimbert. »Med allas enstämmiga bifall började
han där bygga en kyrka och offentligen förkunna trons
evangelium. Det blev frälsningsglädje för de där boende
kristna och de troendes antal ökades för var dag.» Men
omslaget kom. Svearna voro ett nyckfullt släkte.
Hammaren och korset kunde icke förlikas. Några brev från
Raban, abboten i Fulda. ge en inblick i Birkamissionens
vanskligheter. »Det är icke underligt, om världen hatar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
