Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos Rimbert: »Han ville tillbringa hela sitt liv i sorg och
tårar och kunde därför aldrig få nog av dem. Ty om
ock hjärtats ve ofta framkallade tårar hos honom, ansåg
han dem dock aldrig vara tillräckliga, innan han under
sista året av sitt liv genom Guds godhet vann den
nådegåva, han länge eftertraktat, nämligen att kunna gråta
så ofta han ville.» Denna fromma hysteri, för oss så
främmande, var under medeltiden långt ifrån ovanlig. För
irerna var den naturlig.
Fig. 37. Ansgar i tillbedjan framför Maria och Jesusbarnet. Sigill från
Ansgarskapitlet i Bremen, år 1291. Inskriften: S[igillum] Capituli
Eccl[esiae] S[an]c[t]i Anscarii Bremen[sis].
Ansgars fromhet hade ödmjukhetens märke. Han var
ju munk och kände sin ordensplikt. Då han någon gång
fattades av »fåfängans ande», sökte han hjälp i bönen.
Så lärde han, att karaktärens daning var det stora undret
— »om jag vore det värd, skulle jag bedja Gud om endast
ett under, att han ville göra mig till en god människa».
Intrycken från irernas fromhet mattades icke. De blevo
med åren allt starkare, de följde Ansgar genom livet.
Rimbert skriver: »När han hos oss tillträtt sitt
biskopsämbete, sökte han på allt sätt öka och fullkomna vad han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
