Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. VASATIDEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Omtyckta och karakteristiska voro äfven karnapen, de från väggen
framspringande småtornen, som än nådde ned till marken, än sprungo fram som
balkonger, »utbygda lustrum», som de kallades af de gamle. Deras öfre del
kunde efter omständigheterna dekoreras med gaflar eller behandlas som en
tornspets.
Vattentaken voro i allmänhet höga och branta utan någon konstnärlig
utbildning. En stor omsorg nedlägges på tornspetsarna, som ofta omtalas i konung
Johans bref. Renässansens benägenhet för rörliga profiler uttalar sig äfven här.
Den vanliga typen visar en karnisprofilerad huf med en däröfver anbragt lanternin
eller tambur och öfver denna en upprepning i smärre mått af den egentliga hufven.
Detta på världsliga byggnaders hufvudtorn, trapptorn och karnap. Det hela
afslutas med en hög järnstång, prydd med förgyllda kulor och flöjel. Dessa
stänger med sina förgyllda knoppar och sina vindflöjlar förekomma äfven såsom
afslutning af större och smärre gaflar eller hufvar, såsom en krans kring
tornens tak, och utgör ett för tidens byggnader synnerligen karakteristiskt drag.[1]
För kyrkornas torn bibehålles dock fortfarande och långt in i följande
århundrade den smärta gotiska spiran med eller utan småspiror vid basen eller kring
midten.
För innantaken användas de från medeltiden öfvertagna formerna, hvalf af
olika slag i kyrkorna med mer eller mindre rik nervfördelning, eljest i förstugor,
tornkamrar och rum i bottenvåningar af den vanliga rundbågens form. — Härjämte
förekomma de enkla bjälktaken af på ringa afstånd från hvarandra lagda, grofva
bjälkar, än odekorerade, än prydda med målningar eller plastiska rosetter. I
förra fallet plägade loften döljas med väfnader, s. k. takdrätter, af mer eller
mindre dyrbar art, ofta omtalade i äldre handlingar. De slogos upp vid högtidliga
tillfällen eller i allmänhet när rummen för någon tid skulle bebos och nedtogos
därefter. För tiden synnerligen karakteristiska äro emellertid de s. k. »ruttaken»,
för hvilka det romerska kassetterade taket med sin kvadratindelning ligger till
grund. Motivet varieras emellertid på det mest växlande sätt, i det att de
kvadratiska eller rektangulära fälten än omgifvas af sexkanter, än af korsformer eller
andra geometriska figurer. De utföras i sitt typiska och fulländade skick i starkt
upphöjdt arbete (Kalmar), med »förhäfvet snidkeriarbete», som det kallas, men
äfven så att figurerna bildas af profilerade ribbor (Gripsholm), som slås upp under
den släta takpanelen och sedan målas. Ja, exempel finnas (Vadstena), att man
endast genom målning å takpanelen åstadkommit fältindelningen. — En öfvergång
till en senare tids plafonder bilda slutligen de stora paneltaken, behandlade såsom
ett helt, med sidopartier, som symmetriskt ordnas kring ett starkt markeradt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
