Svensk byggnadskonst 1530-1760 / 137 (1904) Author: Gustaf Henrik Vilhelm Upmark - Tema: Architecture and Construction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. KAROLINSKA TIDEN

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro fönstren insatta. Två ordningar öfver hvarandra förekomma däremot i regeln
icke, följaktligen ej heller gördelgesimser. Dessa ersättas med horisontalt satta
festoner, senare genom upphöjda fyrkantiga fyllningar under fönstren. Uppåt
afslutas väggytan genom en lågspetsig frontispis eller en attikaliknande uppsats,
motsvarande den äldre tidens prydnadsgaflar.

Karakteristiska för tidehvarfvet äro de rikt profilerade vattentaken, på
hvilkas utarbetande stor omsorg nedlägges. Närmast den äldre tidens branta, enkla
taktyper komma de något lägre valmtaken med fall åt fyra sidor. En annan
variation bilda de s. k. mansardtaken med sina två i trubbig vinkel sammanstötande
takfall. De för tiden mest betecknande äro dock de s. k. italienska (?)
taken, äfven efter orten för deras förekomst kallade »säteritak», där de två
takfallen äro skilda genom en liten lodrät vägg, ofta med insatta småfönster, genom

Bild 91. Takkonstruktion. »Säteritak» efter en teckning från 1600-talet.

hvilka ljus tillföres den rymliga, för allahanda ändamål använda vinden. Då härtill
kommer, att själfva takfallen kunna ha en olika lutning eller profilering, än med
räta, än med konkava, än med karnislinier, samt att å andra sidan de olika
byggnadspartierna — hufvudbyggnad, flyglar, framsprang — äfven genom takanordningen
betecknas såsom själfständiga delar, uppkommer en stor rörlighet och liffullhet i
linier och uttryck hos denna del af byggnaden. Såsom afslutningar förekomma
skorstenar, stundom rikt utsirade, numera i regeln förlagda i takåsen, ej vid
takfoten, men äfven vasformer, s. k. »pots-à-feu» och dylikt. Öfver takfoten höja sig
slutligen i stället för de forna gafvelkuporna, den lågspetsiga frontespisen med
eller utan attikavåning, dekorerad i förra fallet med pilastrar och fönsterarkitektur,
i det senare med ett rundt eller ovalt midtfönster, med trofégrupper,
vapensköldar eller urtafla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>