Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dygdens sångare - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 10
SVENSKA GESTALTER
ställningen af en middagsmåltid har allt sedan det
gastronomiska Roms dagar hört till diktartens »lieux
communs». Det som förvånar i dessa karrikatyrer
af författarens närmaste och käraste vänner — en
Creutz, en Carl Torpadius och andra — är bristen
på förstående humor, på älskvärd ironi. När turen
kommer till ämbetsbröderna i det verk —
justitie-kanslerskontoret, där Gyllenborg mot sin vilja
tjänstgjorde som registrator — går dikten öfver till en
grofhet, som ej är gudomlig, men ren och
oförfalskad. Äfven skildringen af skaldens väninnor är,
för att stamma från rokokons tid med dess
vanligen så kvicka och urskuldande blick för det
tjusande i kvinnliga fel, gjord af en ovanligt tung
hand, öfver hvilken aldrig någon ung skönhet i
mouche och puder tycks hafva nystat sitt silke.
Det är om denna satir Tegnér i bref till
Kullberg skref:
Förgäfves är att Gyllenborg,
kring gator, värdshus, slott och torg
förföljd utaf bekantas skara,
bevisat, att på jordens ring
kan, näst hans verser, ingenting
så ledsamt som hans vänner vara.
Satiren öfver Folkbristen slutligen är till sin
anläggning den vidaste och största af alla
Gyllenborgs satirer — den vänder sig mot det svenska
samhällslifvet i dess helhet och söker i sin spegel
visa frihetstidens af ränksjuka, partiintressen och
karaktärslöshet vanställda anletsdrag. Det myllrar
i Sverige af människor, säger skalden, af ämbetsmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
