Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår främsta herdedikt och dess skald - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
SVENSKA GESTALTER
Watteaus galanta herdefester. En stämning af
lönn-lig, väl ombonad orgie ligger öfver seklets
pasto-raler. Kärlekstemplen äro »petites maisons», och om
naturen blifvit mindre stel och styf än i det förra
seklets herdediktningar, har den därför icke blifvit
mera äkta. Öfver den väl slutna parken med sina
gångar och dammar, sina bosketer och gräsplaner
dallrar Bouchers blå idyllton med sin lystenhet. I
motsats mot de förfarna markiserna och
markis-innorna i herdekostymerna hafva djuren blifvit så
mycket mer oskyldiga och förlorat allt kön. Det
är icke längre bockar och tackor — det är »les
brebis». När de skildras springande eller betande,
erinrar jag mig lifligt några automater af tidens
berömde mekaniker, Vaucanson, som jag själf sett
i min barndom. Jag minns ej, om det fanns
mekaniska lamm, men en mekanisk hund kommer jag
väl ihåg — »den rör öron, ögon och svans», sade
förevisaren. Den kunde till och med mekaniskt
smälta mat. Om dylika automater kunna ju också
någon gång rokokons människor påminna, väl
uppdragna koketta dockor. Om man lyssnar noga, kan
man också förnimma det ostämda gnisslet af
maskineriet. 1700-talets franska pastoraler kan jag
aldrig läsa utan att erinra mig Vaucansons
konststycken. Ett sådant elegant, hvitpudradt och
mekaniskt lamm, som hoppar framför de vackra
smalbenen på en rokokoherdinna bildar, synes det mig,
slutsymbolen för herdediktens utveckling och
storstadsmänniskans poetiska längtan efter ett landtligt
Arkadien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
