Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår främsta herdedikt och dess skald - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VAR FRÄMSTA HERDEDIKT OCH DESS SKALD 131
IV.
Som man ser, tillhör Atis och Camilla en
uråldrig litterär diktart, och i uppränning såväl som
enskilda motiv företer poemet heller intet nytt. Atis
och Camilla äro en yngling och en ung flicka, som
båda födts
i de Arkadska fält, långt bort från stolta städer,
som båda vuxit upp i sorglös oskuld med hjärtan
rena som de källor, kring hvilka deras ungdomsår
förgå. Båda äro sig själf nog. Atis lefver ett
lyckligt jägarlif, bränd af sol och vind, och Camilla
vistas i Dianas svala tempel som gudinnans
präst-inna. Men kärleksguden, som icke tillåter några
människobarn att undandraga sig hans lag, fångar
dem i sitt gyllene nät, och då kommer det handling
och rörelse i de slumrande arkadiska dalarna.
Det är en vårnatt, då allting frigöres och
knoppas. Camilla känner redan i drömmen en sällsam
ljufhet och beklämning. Hon ser ett barn med
fjärilsvingar nalkas, omsusadt af västan, hon hör
det med ömhet ropa sitt namn:
Camilla, ropar det, ack tag mig i din famn.
Jag detta täcka barn intill mitt hjärta lade,
och kärleksguden själf i mina armar hade.
Hans lågor tändes upp och brunno i mitt sköt.
I hela själen strax en okänd vällust flöt.
Aningen om att hennes sorglösa lif är slut och
att något nytt, oroande och ljuft förestår följer
henne vid uppvaknandet och blir allt hemlighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
