Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredmans epistlar - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDMANS EPISTLAR
171
Så länge jordbottnen, som. låter våra
kyrkogårdars träd midt bland stenhusen susa sin
gammaldags elegiska sång, icke förändras, sä länge lefver
också Fredmansdikten. Så länge människorna hafva
den stockholmska luftens vårliga drömljus i sinnena
och därjämte strömmens kastiga, oroligt brusande
lynne, så länge blir också Bellman ihågkommen i
svårmodsstunder och glädjetimmar. Så länge skola
människorna säga till sig själfva: se den rosenröda
aftonskyn där borta öfver gamla Rosenbad, det är
Bellman, det solljusa sommartöcknet öfver Nacka
och Hammarbysjö, det är Bellman. Så länge skall
också en stockholmsk yngling, stående på
skiljovägen mellan Bacchus och Venus, yrt sjunga:
En nymf i det gröna
och vin i gröna glas:
lika godt kalas!
Båda om mig dras.
Så länge skall en stockholmsk man, som i
sommarnatten vandrar ensam hem från ett slutadt lag eller
en till sömns smekt kvinna, i sitt vemod öfver den
korta glädjens och den korta sommarens
förgänglighet, hviska till sitt hjärta:
Masken, dold i blomman, bådar blommans dödl
Så länge skall en stockholmsk åldring, sittande på
sin bänk och ritande i kyrkogårdssanden med
käppen, för sig själf mumla om det längtansvärda
och bortskymda skjul under de susande grenarna,
dit hvarken afundens eller lyckans vägar nå, och där
ovän väpnad — hvad synes väl dig? —
bryter fromt sina pilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
