Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf - Jerusalem III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
SVENSKA GESTA1.TER
Det är den yngste af Ingmarssönerna, som svikit
sin ungdoms älskade och gift sig med en rik flicka
blott för att rädda den gamla släktgården. Ättling
af den gamla samvetsömma bondesläkten tror han
sig därför böra blifva olycklig och med ett
kärleks-löst hems pina gälda sitt svek. Med en lång, kanske
en smula intrasslad, men i tankegång och känsla
utomordentlig skildring visar Selma Lagerlöf, hur
denne germanske själfplågare ändtligen botas från
sin falska idealitet, och fylles af kärlek till den
hustru, han af så oädla bevekelsegrunder valt. Det
blir sålunda åter försoning på den gamla
Ingmars-gården, Dalarnas äldsta och förnämsta.
Detta är en liten roman för sig själf, som
utspelas i Palestina och Dalarna, den upprepar den
första inledningshistoriens tanke och är här mindre
på sin plats. Det kan icke nekas, att det
national-episka skjutes åt sidan. Man bryr sig icke längre
om hela det stora, religiösa motivet, som dock var
den svenska bonderomanens kärna. Här är en
otvetydig brist i verkets byggnad, förryckande hela
perspektivet, men frånsedt detta har denna sista
Ingmarssaga mycken poetisk innebörd.
Sällan får man af en berättelse ett så mäktigt
intryck af lifvets rikedom på öfverraskningar och
tillvarons förmåga att med sin föryngring gäcka
människans tro och med sin försoning bilägga
hennes skuld. Hvad vet hon, den evigt omformade,
om morgondagen? Hvad vet hon om växt och
hälleberg, om lycka och olycka? Det hon i dag
kallar undergång och klagar öfver i förtviflan, kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
