Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Selma Lagerlöf - Jerusalem III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SELMA LAGERLÖF
303
i morgon få namnet räddning. Människohjärtat, det
är den eviga ympkvisten, som kan växa fast i alla
stammar och i alla världar slå nya skott. Med
denna barnatillit till lifvet, som är så äkta Selma
Lagerlöfsk och instinkten hos en sund jordens
dotter, slutar denna stora bok om svenska själars
flyttfågelsnatur och flykt mellan religionens
gudsstad och hembygdens nästen.
Bland allt det skrock, som Selma Lagerlöf
samvetsgrant begagnat i sin diktning, saknas, så vidt
jag minns, ett mystiskt redskap, som dock synes
passa hennes poesi särskildt väl. Jag menar
slagrutan. Men kanske hon ingenting skrifvit om den,
därför att hon använder den dagligdags och därför
icke tycker att dess under äro synnerligen
märkvärdiga. Men vi andra tycka, att det är underbart
med alla de friska källor, som runnit fram under
hennes hand. Det är glömda källdrag från oändligt
långt tillbaka, ända från Sveriges forntid — hon
tillhör ju också en urgammal svensk släkt, från
hvilkens stamträd trådar gå till Olof Rudbeck såväl
som till Tegnér och Geijer. Men det är också
nya källådror, som hon fått att springa fram ur
mark och klippa. Liksom det gångna decenniet
gifvit oss vissheten om okända fyndigheter af
dyrbar metall i den svenska jordens sköte, har hon
bibringat oss ett lefvande bevis på själfva den
svenska markens outtömliga, poetiska rikedomar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
