Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Våra större högtider, deras uppkomst, seder och bruk av Arvid Julius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som vi alla veta, till minne av Kristi födelse. Den dag, på vilken
Kristus föddes, är emellertid okänd. Varken i evangelierna eller i den
äldsta kristna traditionen finnas bestämda uppgifter. Först omkring
år 350 förlägges födelsedagen till den 25 december. Att just den dagen
valdes, beror på många orsaker. En av dessa är att i det dåtida
ka-lendariet Marie bebådelsedag förlädes till den 25 mars, och Kristi
födelsedag infaller då självfallet 9 månader senare. Men firandet av den
25 december hänger också samman med en midvinterfest av uråldrigt
ursprung. Redan före kristendomens dagar firades en julfest i Norden.
Ordet jul är ej språkligt uttytt, men har mycket gamla anor. Den
isländske författaren Snorre Sturlason omtalar ett blot, som ägde rum
vid midvinterfesten. I norska medeltidslagar finnes en uppgift, att
bönderna firat ett julegille med öldrickning och att ölet skall vigas åt
Kristus för att man skall få god lön, och åt jungfru Maria för god
årsväxt och fred. När man så vet, att det hedniska offret gjordes för
att få god årsväxt, så blir sammanhanget mellan den kristna och den
hedniska festen påtagligt För övrigt har ölet ännu kvar sin betydelse
vid julen; julöl förekommer i nästan varje hem. Att julen blir den
stora festtiden, beror till stor del på de förhållanden, våra förfäder
levde under. I midvintertid var det kallt och dystert, och man hade
litet att göra. Julen kommer då som ett angenämt avbrott, samtidigt
som den ger förhoppningar om en ljusare tid.
Vad som i vår tid kanske mer än något annat symboliserar
julglädjen är julgranen, d. v. s. julmajen. Julträdets utbredningsområde
är nu mycket stort och blir för varje år större. Det är en symbol av
livet och livskraften. Och den symbolen blir än starkare genom de
tindrande ljusen och de äpplen och nötter, som pryda granen.
Julgranens ursprung är ej utrett. Hemlandet tycks vara Tyskland, och de
äldsta vittnesbörden härstamma från Strassburg. En anteckning från
1605 berättar, att man där i boningsrummen på julafton uppställde en
gran, klädd med äpplen, oblater, guldpapper o s. v. En generation
senare ivrar en präst emot seden att uppsätta ett julträd i stugan och
behänga det med socker och sötsaker; han ansåg det opassande att fira
Kristi födelse med sådana barnsligheter. Ljusen tyckas då saknas.
Julgranen är emellertid redan då barnens träd. Det har ingått ett
förbund med det enkla barnasinnet, som gjort att det erövrat världen,
och det har hjälpt de vuxna att få in något av barnaglädjen i sina
sinnen. Först i slutet av 1700-talet har julgranen vunnit större
spridning. Från Sverige hava vi de äldsta vittnesbörden i Carl Bondes
memoarer från 1750-talet, där det berättas, att »på julaftonen blev dörren
öppnad till matsalen, som var helt illuminerad av en gran med på
kvistarna bundna vaxljus, och däromkring voro våra julklappar
uppstädade på ett bord». Nästa gång, vi höra talas om julgranen här i
landet, är i en berättelse från 1817, vari grevinnan Anna-Margareta
Sparre berättar om julen på Trästena i Västergötland: »i går afton var
för barnena här mycken glädje å färde. Anne-Charlotte hade satt ett
träd av granris eller snarare sagt en liten gran, och däruti fullt med små
vaxljus, därtill stöpta, däremellan konfekt och russin, hängande i
trådar. Detta stod mitt på julbordet. Vidare var på bordet bakbullar,
äpplen, sylt, konfekt av flere sorter. När allt var tillreds, bådades
barnen in i förmaket. Där var kalaset, och glädjen lyste utur allas
ögon. Nu dracks te och aftonvard åts, och därefter vankades julklap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
