»Våra politici?» inföll åldermannen med ny ifver; »hvilka äro de? Menen I ungdomarne på riddarhuset, som dag ut och dag in skräna på krigsbuller? Undrar just hur de skulle se ut i synen, om vi skulle hotas med en fientlig descent på kusten? — Men, för att återgå till ämnet, min herre sade för en stund sedan: »Sverige ligger inte under samma klimat som England och har inte häller Englands stora rörelsekapital.» — Jag svarar nu: tänk på konsekvensen! Klimatet kunna vi ju inte ändra; men kapital kan vinnas. Därtill fordras dock ett stadigvarande fredslugn. Nu går det ej att försöka. Se blott huru alla våra inhemska företag, just af brist på lugn och stadga i det offentliga, gå kräftgången. Hur går det med Västindiska kompaniet; hur står det till månne med porslinsbruket?» »Pipbruket på Långholmen lär inte stå sig mer än jämt?» »Pipbruket? Åh, därmed är ingen fara», svarade åldermannen med en själfbelåten min, i det han stödde sig på sitt silfverbeslagna spanska rör. »Förlåt! Jag visste ej att ålderman Smedman var en af intressenterna.» »Jo, det äger sin riktighet! — Men vi glömma ju alldeles bort», återtog åldermannen, i det han tog upp sitt ur ur byxsäcken, »att tiden ej står stilla. Har ni lust att pröfva en Malaga-sekt, jag köpte i går af skepparen på Tre rosor?... Jag kan äfven» — han sänkte rösten till sakta hviskning — »visa ett prof på virginskt knaster, hvars make inte lossats vid Stockholms packhus och som till och med smakar en fattig syndare bättre än mäster Langlois’ franska »surströmming» — i synnerhet om den rökes ur en