Långholmspipa... Men det säger jag på förhand, löp ej i näsan på några beslagskarlar med den tobaken!» Herr Bisot — ty så var namnet på åldermannens envise motsägare — var nu vid sitt egentliga mål och ärnade göra sin blifvande värd sig ännu mera bevågen genom att säga några smickrande ord om pipbruket, — hvilket som industriel anläggning bildade ett så lysande undantag från allt annat af samma slag, som den svenska företagsamheten sökte åstadkomma — då höga rop efter vakten nådde hans öra. Då han vände sig om, såg han uppe vid hörnet af Regeringsgatan en större folkhop, som sorlade och väsnades på ett oroväckande sätt. Hvad kunde orsaken vara? En sådan folkskockning på själfva sabbatsaftonen kunde han inte minnas sig ha sett. Ej gärna kunde det vara några »tattare», zigenare eller franska gyckelmakare — bekanta för sina konstiga luftsprång — ty sådant folk fick icke vanhelga sabbaten med sina upptåg. Ej häller kunde det vara något slagsmål mellan hetsigt ungt folk från riddarhuset. Sedan det beryktade Rålambska gurglet på Riddarhustorget var detta frispektakel så vanligt, att det icke kunde locka tio stockholmare att stanna för att se på. Men hvad än orsaken kunde vara, folkskockningen tillväxte mer och mer och lockade slutligen äfven den säflige åldermannen att, åtföljd af Bisot, skynda dit upp för att bana sig väg genom trängseln bland famnstora styfkjortlar, utspända rockar, vida peruker och armfästa hattar. Ju längre in åldermannen trängde sig, dess tydligare blef det för honom att fara var å färde; ty på sorlet hördes, att folket var uppretadt.