II. Ryttarne redo en stund tysta bredvid hvarandra; först då de hunnit ett stycke framåt den nästan - folktomma gatan, började den äldre, efter att hafva sett sig om åt alla sidor och utstött ett par host-ningar, att tilltala sin följeslagare i en ton som på en gång röjde trotjänaren och vännen. »Min unge herre ser nu», sade han, i det han klappade sin häst på den lüddriga halsen, »att det stundom kan vara sant nog hvad gammalt folk säger. Här är värre än ett räfide; här finns allt hvad lättingar och dagdrifvare heter, förutom lättfärdigt och nyfiket kvinnfolk, hvilket åker omkring på gatorna, i stället för att arbeta som annat hederligt folk.» »Det beror väl på oss själfva om vi duka under för frestelsen?» »Prästsnack. — Den onde kommer i så många nya skepnader, ska' nådig herrn veta, att prästerna icke längre få bukt med honom. Borra de in honom i en ek, grinar han strax emot dem från en enbuske. Därför lämna de nu åt hvar och en att sköta sig bäst