— ig — han kan och säga att frestelsen kommer af oss själfva. När nådig herrn får se alla de komedier, bållhus, hemliga församlingar och annat trolltyg, hvarmed folket här hvarje natt sysselsätter sig, men som försvinna på ljusa dagen, ska' han säkert gifva gamle Lars rätt.» »Det tviflar jag på. Men hvarför väsnades de där borta i gathörnet?» »De äro konstiga hästar, de gröne — säger ordspråket. De hade väl icke fått nog af sitt fåfängliga kringlöpande. Kanske hade det varit någon soteld i närheten — eller hade beslagskarlarne lagt beslag på någon underviktig kringla, fasttagit en skamlös åkare eller kringklappat någon ovettig roddarkäring. — Min unge herre ska' veta», tillade han, i det han med ett själfbelåtet leende strök upp sina yfviga, gråsprängda knäfvelbårar, »att sen trettio år tillbaka — i salig generalens tid — då jag fick nog af att se all deras afvoghet och illvilja mot Stenbocken, känner gamle Lars sitt stockholmsfolk.» »De fingo maka sig vackert åt sidan för våra plitar.» »Ja, vi voro sura för dem som rönnbären för räfven», sade Lars grinande. »Men de bitas inte riktigt, ska' nådig herrn veta, vid dagsljus.» Lars började nu en lång historia om huru han en gång varit utsatt för pöbelns raseri på Hötorget för trettio år sedan. Hans herre, som emellertid vid första antydningen kände igen hvart det skulle bära, gaf icke akt på hans prat, utan började i stället att med nyfiken uppmärksamhet betrakta de gammaldags, smutsgrå byggnader, hvilka med sina höga och smala trapp-gaflar bildade husraderna långs den krokiga gatan, hvilken snarare gaf intrycket af en djup fästningsgraf med mörka, tvära branter än af den förnämsta gatan