— 28 — hem och att detta var ett paradis och en boning för gudar; samt att både Pallas, Flora och Venus, för att icke tala om andra lustgudinnor, där blifvit födda och uppammade samt lefvat tillsamman med de andra svenska fruntimren och först i en senare tid flyttat sig längre ned åt södern.» »Dumt snack, om Rudbeck så talat», svarade biskopen häftigt. »Utan orsak och medel, hvad verksamhet finnes i naturen? Då de hedniska poeterna tala om paradiset, kalla de visserligen, som min ärade broder säger, tiden för en stadig vår, ver temporis, ver ætatis, ver mundi, ver æternum — men huru kunna vi väl finna de orsaker och medel, som af ett paradis med växter, frukt och timlig ljufvelighet i största öfverflöd gjort ett sådant island likt vårt?» Den något öfverlägsna ton, hvari denna fråga framställdes, kunde emellertid ingalunda rubba den andres godmodiga lugn. »Homerus, poeternas rätte fader, bevisade ju solklart», svarade Sinius säfligt, i det han lutade sig fram öfver bordet, »att både Flora, Pan, Pomona, Venus och Pallas haft sitt tillhåll här i norden. Tiden, då de vistades här, har ju till och med fått namn af guldåldern; sedan kom silfveråldern, därpå koppar- och järnåldern och ...» »Leråldern», inföll Juslenius skrattande; »ja, jag känner fullständigt terminologien och har till och med nyligen läst min ärade brors senaste disputation om »Theoria telluris eller planeternas första tillkomst och söndring från sitt Chaos» — men min käre broder skall icke taga hett vid sig för hvad jag nu säger», tillade han, då det ändtligen syntes på prostens röda ansikte att han icke var alldeles otillgänglig för en viss för-