fattarefåfänga. »På det att det goda förhållandet oss emellan icke må förspillas på sådana svårbevis-liga hypoteser, vill jag gärna sä till vida gifva med mig, att jag tror att Sverige möjligen i forna tider varit, i jämförelse med hvad det nu är, ett paradis och ett Kanaan — samt ' vill gärna äfven medgifva, att vårt land kunde hafva haft de åbor, som min ärade bror talat om, redan vid Noaks tid. Men låtom oss nu återgå till vårt egentliga ämne och rådgöra om tillståndet, sådant det for närvarande är i landet; hvilket, Gud bättre, är långt ifrån sådant som det borde och kunde vara.» »Den som vill knäppa nötter med dig», sade Si-nius, i det han torkade sig i pannan, »får icke godt om förtjänsten. Näst den långe grefven på riddarhuset med de stora skospännena, känner jag ingen, sorir äger större förmåga att få min annars lugna galla i jäsning. Men in nuce, hur var det nu med hufvudfrå-gan? Min högvördige broder är således fortfarande ogunstigt stämd mot våra sträfvanden?» »In nuce och in perpetuum; —min bror har emellertid mycket rätt- däri, att det är af hög vikt att ståndet handlar conjunctis viribus, i synnerhet i frågor som denna, hvilken rör landets sanna förkofring.» »Lyckliga konjunkturer synas, Gud vare lof, alltmera närma sig ...» »Min ärade bror menar att krig och undergång kan lättare än eljes beredas vårt land?» afbröt biskopen. »Vare detta långt från mig, men jag tror att man kan bringa landet till välmåga.» »Jag känner alltför väl, hvart ni hattar vilja komma med edra fraser om långsamhet och stillasittande», sade