- 32 — med det arma folkets blod och penningar. — Och I tanken icke på», fortfor han efter en ny tystnad, »att Sverige är krossadt. Många sådana andar som du och jag skola "förtäras och uppgå i det eviga, innan den gamla kärnkraften på nytt ingjutits i folket, innan det ännu vet med sig att det, som du nyss sade, bor i de gamles Manhem; ;— men mån I akta er», fortsatte han efter en stunds tystnad, i det hans skarpa ögon fäste sig med ett underbart uttryck på den andres leende ansikte, »mån I akta er om I velen i fåvitskt öfvermod rusa mot faran; björnen dödar väktaren, om han tvingas öfver förmågan!» Vid den tystnad, som följde på dessa ord, hördes porten till nedre förstugan uppläsas. Sinius, som synbarligen icke ville anträffas, där han befann sig, skyndade sig nu att taga farväl, i det han förklarade sig endast till en del kunna gilla hvad hans ärade broder senast sagt; men hoppades snart åter få fortsätta diskussionen om samma angelägna ärende. När dörren tillslutits efter honom, stod biskopen en stund tankfull lutad mot bordet, tills en blick på det slocknande ljuset väckte honom upp ur hans funderingar. Sedan han framtagit och satt ett nytt talgljus i den stora kopparstaken samt gjort några slag fram och tillbaka på golfvet, satte han sig vid skrif-bordet — hvars höga uppsatser och svängda ben nästan voro fullkomligt dolda af den mängd af böcker ' och pappersrullar, som betäckte detsamma eller lågo i stora högar på golfvet —, då en sakta knackning på ■ dörren kom honom att vända blicken åt detta håll. Den inträdande dröjde ödmjukt vid dörren; biskopen ' ansträngde därför förgäfves sina ögon för att igenkänna den person, som sä sent på aftonen störde hans studier.