— 3i — »Mirabile visu, håller vår Herre naturligtvis endast med ryssar och engelsmän, fredskrukor och mössor», inföll Sinius, som hade svårt att längre spela sin rol som underhandlare. »Om annat hederligt folk, som vill offra lika mycket för ett älskadt fosterland, heter det, att det skall förgås som Sodom och Gomorra endast för att det hyser en rättmätig tanke på ett snart återtagande af våra förlorade provinser. Det skall dock till slut nogsamt visa sig», fortfor han efter en stunds tystnad, »hvilket parti, som vill sitt lands uppkomst och förkofring, det som vill gå i ryskt ledband och dansa för engelska guinéer eller det som sträfvar att framför allt vara svenskt; och svenskt är det att vilja stå på sin rätt och återtaga hvad våldet bortröfvat...» »Spara dylika lättsinniga talesätt», afbröt honom Juslenius allvarligt, »när såg min ärade broder att jag någonsin tog mutor af mina vänner?» »Förlåt de oöfverlagda orden», återtog Sinius och räckte Juslenius handen, »och vare det långt ifrån min afsikt att påstå något sådant om min gamle vördade vän — men då lugn och krafter svika, glömmer man icke sällan vännen för de stora hindrens eller hastiga ordens skull.» »Må ske då», svarade Juslenius, i det han fattade hans hand. — »I de stora idéernas jordmån frodas människoanden» — återtog han efter den tystnad, som följde på försoningen — »ju högre målet är, för hvilket vi sträfva, dess mera kraft och fasthet gifver oss vår Herre på färden — men vårt mål ligger högre än min ärade broder anar — det är generationers verk, som ni hattar vilja utföra på en gång genom några svaga, fast fåfänga och ärelystna partiledare och