-56- kraftigt tag om fästet på Svenskes värja, som han vred ur handen på honom." • Parbleu, unge man», sade Meijersdorff, då hans kamrater jublade omkring honom, »man skall vara långt borta från landet för att tro sig kunna lära Meijersdorff parera en enkel ters.» Den unge mannen svarade icke på de skämtsamma och hånande infall som från alla sidor haglade öfver honom. Han skämdes i sitt innersta för sin dåliga fäktkonst och hade gärna velat bölja om på nytt, om icke Lars hållit honom tillbaka. Denne, som själf ville försöka sin lycka, hade redan blottat sin långa hugg-väija, då rop hördes från gatan att patrullen var i antågande från slottsvakten. Inom ett ögonblick var rummet nästan tomt på gäster, och Lars, som stannat midt på golfvet, stod där småsvärjande och försagd, undrande hvad som nu stod på. Svenske väcktes ur sina funderingar af en främmande person i sprättig dräkt och väl pudrad peruk, som förtroligt slog honom på axeln. »Bra gjordt, unge man», sade han, »själfve Porat skulle icke hafva skött sin klinga bättre. En fint anlagd per quartam, så contravacera och så en stöt under den andres klinga med ligation per secundam, så en voit och därefter denna ypperliga ters och contrafint — en satans vacker stöt! Man bör emellertid vara litet mera varsam», tillade han, i det han försiktigt såg sig omkring och varnande höjde fingret, »då man vill göra en sådan vacker stöt, ty annars går det, som det nu gick. Man mister ett tu tre sitt eget vapen. Detta hände själfve mäster Noëlgrange, som dock är fäkt-mästare vid det kungliga franska hofvet, och är saken därför intet att sörja öfver. Behagar min herre tömma en