liten bägare ratafia? Eller skall det måhända vara Rhenskt? I så fall finns här ypperligt Rothenbleicher.» »Nej, jag tackar! sade Svenske, i det han insatte sin värja och aftog hatten. »Det är dock ganska välgörande. Min herre är förmodligen uppkommen till riksdagen? »Nej.» »Säkert då för någon annan orsak?» fortfor den främmande med ett inställsamt leende. »Skulle min herre emellertid för denna eller någon annan orsaks skull behöfva en god vän, skall undertecknad Bisot, kommissionär för huset Soekort & C:i i Amsterdam stå till ers nådes tjänst.» 'Jag tackar för er vänlighet», svarade Svenske kort, »men jag måste just på stunden aflägsna mig. Ursäkta!» Och med en bugning, som han sökte göra så artig som möjligt, lämnade han rummet, tätt i hälarna följd af Lars, som hviskade åt honom att pratet om patrullen endast varit falskt alarm, som värden ställt till, för att hans kaffehus icke skulle komma i vanrykte genom något nytt slagsmål. »En större vildhjärna har man väl aldrig sett», sade Bisot i förtrolig ton till några äldre borgare, som sutto kvar vid sina ölmuggar. »Att för kungens kärleksaffärer med fröken Taube, eller, som hon nu lär kallas, grefvinnan Casselstein, gifva sig i slagsmål med den skarpaste klingan i hela hufvudstaden — kan man tänka sig något mera tokigt?» Dessa ord, som tydligen yttrades i afsikt att väcka borgarnes nyfikenhet, hade tillbörlig verkan; ty desse frågade genast, om icke deras alltid så väl underättade och vidt förfarne vän ville i deras anspråkslösa säll-