— 81 — väijan vidkommer», tillfogade han, småleende, »är han dock fullkomligt oskadlig. Det är icke comme il faut, tycekr han att störa matsmältningen genom några häftiga rörelser. Att utgjuta blod skulle uppväcka hans äckel och störa aptiten! Till yttermera visso skulle han förklara, om du nödvändigt ville byta stötar med honom, att hans vän Flogiston, förste lifmedikus hos hans utkorade — hvilken ej är någon mer eller mindre än hertiginnan af Maine — har sagt honom att blodet är en kraft, som man, äfven med den bästa digestion i världen, har svårt att tillräckligt underhålla, och som man på intet vis bör utsätta för andra förluster än den, som hvaije månad uppstår genom den föreskrifna åderlåtningen. » --Det var äfven en fjärde med i laget, en ung man med bleka anletsdrag; han bar gardets uniform.» »Jag vet, unge Wrangel, son till öfversten vid gardet. Han är ingenting, hvarken ondt eller godt. En ung étourdi i nattkappa och halfärmar, som endast för pappas förtjänster får beledsaga sin afgud Meijers-dorff.» »Jag får väl göra mig beredd på revanche?» — »Något värre blir det väl inte?» »Ah nej! Slottsrätten har ej reda på någonting.» »Men kungen?» »Gammal soldat med fyra blessyrer; har själf varit med om mången het dust i sina unga dar. — Mot dig särskildt var han ju mycket nådig hvilket ju också var helt naturligt, då han trodde att dn tagit hans dams parti. — Fruntimmer och jagt äro nu hans lefnads ljusa sidor. Att regera, tänka, spela kort och nyttja kläder af inhemsk tillverkning det värsta han vet.» Svenske omtalade nu att han aldrig hört grefvinnan Carl SvfnrÅv. 6