- S2 — Casselsteins namn nämnas, och att det endast varit kavaljerernas gyckel öfver hans urmodiga dräkt, som retat honom och bragt hans blod i jäsning. Hans vän ansåg emellertid att klokheten bjöd i detta fall att tänka som hela staden tänkte och hålla god min. De båda unga männen hade nu inträdt genom en af de östra ingångarna till Kungsträdgården. Innan de tagit många steg, mötte de Laforme och Ulrika samt en annan dam, hvilken presenterades för Svenske såsom fröken Liewen. Svenske igenkände genast i Ulrika von Buddenbrock en af de damer, som han aftonen förut sett i vagnen. Hon var ock en ståtlig uppenbarelse, hvilken icke så lätt kunde glömmas. Hög och smärt och på samma gång yppigt formad, var hon, för att följa Laformes liknelse, »en nyss utsprucken lilja, som hade själfva behaget fjättradt kring sin lilla körsbärsmun, samt till ögon de allra skönaste förgätmigej, glänsande af esprit och kvickhet». Man får därför icke undra öfver om Svenskes föresats att vara tyst och sluten, på det att han ej skulle utsättas för något nytt skämt, snart började vika för en mera tillgänglig sinnesstämning. Ännu en stund iakttog han dock rättningen på vänstra flygeln af det promenerande ledet, lika noggrannt som om han skulle haft sin första profexercis. Men hvarfvet var ej fullbordat genom den ståtliga lindallén, förrän ordre de bataille ändrades. Fröken Liewen hade upptagits af en främmande kavaljer. Buddenbrock tog Laforme under armen för att rådgöra med honom om en ny maträtt, som kungen frågat efter. »Hör ni, min herre, jag älskar blått och gult!»