— 88 — knappt kan se om de hälsa eller icke — så styfva äro deras nackar — hade det varit mindre underligt. Jag hoppas emellertid, min bäste baron, att er kända gé-nérosité icke tillåter er någon misstanke rörande min dotters éducation!» »Vår kunglige Nimrod har verkligen en högst besynnerlig smak att välja sina sändebud», återtog hon hviskande åt Meijersdorff, men dock tillräckligt högt att Ulrika kunde höra det. »En familj af condition kunde ju för alltid förlora sitt goda rykte genom dylikt sällskap; — nyss Broman och nu denne!» »Kungen var onådig för sista picknicken i Karlbergsparken. Han är kär som en galning i fröken Ulrika och hotar mig med björnskall, om jag icke vill hjälpa honom. — Det är inte klokt att direkt motsätta sig hans planer.» »Hvad, kusin ?» afbröt friherrinnan honom tvärt; »ett dåligt skämt, vill jag hoppas?» »Ma foi, är det inte min tappre läromästare», sade Meijersdorff i en skämtsam ton till Svenske, utan att låtsa märka friherrinnans missnöje. — »Det gläder mig i sanning att få förnya er bekantskap. Ridderligt af er att taga upp striden för en så — respektabel dam.» »När som hälst står jag till min herres tjänst», sade Svenske kärft. »Par dieu!» inföll Meijersdorff med en axelryckning. »En sådan dam behöfver eller begär inte ert beskydd.» »Om förlåtelse», sade Svenske, i det han bugade .sig stelt, »jag trodde motsatsen. Men jag är, som min herre vet, från en aflägsen landsbygd och har ännu icke hunnit antaga stora världens seder.»