- g6 - ren, att 'förrän jag späkt vardt, for jag vill, men nu håller jag ditt ord. Du äst mild och god, lär mig dina rätter'.» — Under den tystnad, som följde på detta citat, vågade Svenske blanda sig i samtalet. • Jag hörde i dag», sade han, »att traktaten med Frankrike endast skulle vara puré défensive.» — »Puré défensive? — För Frankrike, ja», sade Jus-lenius med ett leende. »För oss är han så offensiv som gärna möjligt. — Skönt sällskap att vara i lag med, dessa franska modedockor, som förstöra våra riksdagar med sina dukatpåsar och vårt samhällslif med sitt bjefs och sina grannlåter. — Nu äro de så förmätna, att de påstå, att det var Frankrike som vann vår store Gustafs segrar och att Sverige borde skatta sig stolt af att få kallas för Hans allra kristligaste Majestäts vasall.» »Alla dessa dumma påhitt att härma de inhemska manufakturerna; — glömmer min ärade bror dem? Och hur de söka oupphörligt införa utländska moder?» sade Smedman, under det han kammade med fingrarna i sin hoptofvade svarta peruk och tog på sig en hållning så styf och rak som en stärkt halskrage. »Men hvad den tiden ändrar allt!» återtog han efter en stund — »Allt blir sämre; intet bättre». »I min bamdom», inföll nu Beata, »var folket mycket bättre och förståndigare än hvad det nu är.» »Ja, så sant jag heter Smedman och har krambod vid Packartorget», utbrast denne ifrigt, i det han reste sig upp, »sade icke hennes nåd nu ett sant ord. — Nej, förr i världen gällde icke ett partinamn såsom det förnämsta af allt. Men hur är det nu! För att endast tala om mig själf och pipbruket på Långholmen, håller det inte på att gå i kaputten, endast för bristande