— 97 — låneunderstöd! — Nu skall allt, gubevars, gå framåt med stormsteg och den som på ärligt vis vill nöja sig med en liten vinst, han får ofta stå tillbaka för dessa storskräflande kommissionärer, dessa s. k. hattstofferare, som lofva guld och gröna skogar för mindre än ett runstycke. Tvingas de en dag att hålla hvad de lofvat, begifva de sig vackert bort med dalerpåsama, eller, om de höra till de s. k. hederlige, bjuda möjligen — tre procent.» »Alldeles så som min ärade vän säger!» inföll nu biskopen. »Sedan de lymlarne lockat till sig stora penningesummor af lättroget folk och fått stora kronoleveranser, göra de bankrutt och fara till Norge.» »Hvad jag vet är att jag själf», återtog åldermannen, »fick tjäna och träla till mina fulla trettio år, innan jag kunde blifva min egen. Men hur är det väl nu? — Nu hoppar man ur boden på kontoret, så snart man lärt sig skilja debet från kredit, ja, ofta tidigare.» »Herre min Gud, när jag tänker på gamla tider», sade Beata med en suck, »är det som allt nu vore upp-och nedvändt. Min far var en så allmänt aktad och ansedd köpman som någon som i våra dagar yfves på Stortorget eller Tyska stallplan. Men aldrig bar min salig mor sidenkläder oftare än andra dagen af stora helgdagar. Och ständigt, hela året om, gick hon i sin bindmössa, sin randiga redgarnströja och sitt blommiga förkläde. Då hon någon gång tog mig med till bönen, bar hon utanpå sina hvardagskläder endast en simpel salopp af danzigtyg.» »Nu ser det så rasande förnämt och präktigt ut här hemma i gamla Sverige», sade Juslenius, »att om våra föräldrar uppstode från do döda, skulle de kunna tro att enhvar fått del i Salberget och stora Koppar- Carl Svenske. 7