— io3 — välborna män af ridderskapet och ni andra, högvördiga och högvälaktade män af de andra stånden. Hvad sägen I därom att några ogudaktiga höga skrymtare vägrade Kongl. Maj:ts privilegier på tryckningen af hans arbete?» »Ingenting!», hördes, med tonvikt på hvarje stafvelse, en torr, vresig stämma nerifrån dörren och i nästa ögonblick såg han framför sig biskopens stränga och allvarliga anlete. »Ingenting hafva vi väl, goda herrar, att göra med enskilda angelägenheter på detta rum», fortsatte Juslenius, sedan han med en bugning hälsat på de närvarande. »Min gamle vän och ståndsbroder, märker jag, har icke hunnit lägga bort olaterna från det ställe, där han först lärde sig tala om allmänna saker. — Men låt emellertid icke mina ord väcka onda tankar», tillade han i mildare ton,' då prosten denna gång tycktes hågad att på fullt allvar upptaga stridshandsken, i det han med ett vänligt småleende fattade dennes hand. »Vi måste alla enas i kärlek, ty det kräfves allt vårt mod, alla våra krafter, för att vi må kunna besvärja faran. Ställningen är allvarligare än man vill tro», fortfor han, då man skockade sig omkring honom. »Sedan den olyckliga Gyllenstjernska affären har sinnesstämningen bland folket böljat luta öfver åt våra motståndares sida och det kan endast vara genom vår Herres synnerliga bistånd som vi kunna hindra ett orätt-mäktigt och ovist krig att komma till utbrott.» — »Men vi ha mäktiga allianser? ... Frågan rör sig endast om en defensiv allians med Frankrike?» hördes några röster bland mängden. »Allianser! Ständigt heter det att man har mäktiga allianser. Det är i sanning löjligt att se med Cmrl Svenske. S