— io4 — hvilken girighet den lättrogna hopen slukar det lösa allianspratet, som nu för tiden höres på kaffehus och källare, där man gör långa kannstöperier nätterna i ända öfver hvad turken gör med ryssen. Allt detta är ju icke annat än ett e.ko från Gazette dAltona, denna oerhördt fräcka lögntidning, som en hvar i tur har i sin sold. Uppriktigt sagdt, hvar finnas dessa allianser? — Frankrike vill hjälpa oss, men kan icke en gång sköta sina egna affärer. — Ottomaniska porten? — Skola vi vända oss till hedningarne efter hjälp? Så kommer turen till våra hemliga eller uppenbara ovänner. Att Preussen fikar efter Pommern känna vi af underhandlingarna från anno 27. England vill icke att någon skall störa dess handel i Östersjön, Danmark söker endast ett gynnsamt tillfälle att försvaga oss» .... »Men man har sagt», hördes nu en röst, »att uppror skall utbryta i Ryssland.» »Man hoppas lätt på det man ifrigt önskar», sade biskopen och smålog. »Liksom det verkligen i vår tid skulle kunna gå så långt i söndring inom ett folk, att den ena hälften kallade ett annat folk till hjälp för att krossa den andra hälften, för att, sedan detta vore gjordt, såsom erkänsla bedja främlingarna i all ödmjukhet att få vara deras vasaller. — Nej, goda herrar! För visso ej» återtog han efter en stunds tystnad, under det hans genomträngande blickar öfverforo de kring-ståendes anleten, hvilka hela tiden uttryckte nyfikenhet och den mest spända uppmärksamhet, — »förvisso ej! Jacta est alea: tärningen är kastad! — Våra motståndare hafva redan visat hvad de föra i skölden. Plom-gren sade senast i dag att om vi icke gå till verkligheter skulle vi bortnegociera såväl anseende och ära som konjunkturer och välvilliga vänner — vi känna