— 144 — sina läppar. Först sedan denna ceremoni var afslutad och han fått tillfälle att göra ett par vackra pas öfver Ulrikas långkoft, tog han omsider plats och kom i hvila. »Ah, min friherrinna», började han å nyo, »hvad det är fägnande att se er vid bonne santé. — Jag är alldeles förvirrad; men à propos, kan jag berätta för mes dames en lustig passage ... Ja, jag är så chari. table att genast vilja stilla er nyfikenhet», tillade han) i det han kastade en smäktande blick på fröken Liewen. »Kunna mina damer tänka att den lilla finska björnungen har duellerat i dag på morgonen!» »Ute på malmen?» »Det var så bestämdt från början, men hinder kommo i vägen .. . enfin, det skedde vid Broströms värdshus på Djurgården.» »Han vardt ju svårt blesserad?» inföll Ulrika med en röst, som hon förgäfves sökte gifva en ton af likgiltighet. »Afbryt mig icke! — Man hade kommit öfverens att slåss på värja... värjan är en ädlings vapen, mitt älsklingsvapen — men man bestämde sig till slut för pistol. Meijersdorff sköt först. Han mankerade ... bom!... så sköt den unge mannen ... nej: c'est à dire, först sköt den unge mannen . . . Ah, parbleu ... ja, pardon, mina damer, men denne monsieur Lemartin hos franske ministern, där jag nyss haft äran déjeunera, gaf mig en så förtjusande lefverpastej och där var en så magnifik Frontignac. Ah, perbleu, hvilken god smak på det vinet...!» »Men duellen, ...duellen!» »Jag och baronen voro först på platsen, och det dröjde en god stund innan vår motståndare infann sig;