— 146 — porten vid bron, där vi tömde några vänskapsskålar, för att skölja ner allt groll. Den unge mannen hade stora skäl att fira en glad dag. Han hade, som jag sedan fick höra, samma morgon fått höra att han skulle få lyfta ett större arf.» »En hop förtretliga processer, kan jag tänka», inföll friherrinnan. »Sådana äro vanligtvis det enda arf, som barn nu för tiden få efter sina föräldrar.» Medan Laforme fortfor att tala vidt och bredt om hur han fått kännedom om denna arfshistoria och oin arfvets storlek, efter hvad man gissningsvis antog, allt under det han anställde sina betraktelser öfver det sätti hvarpå den lycklige arftagaren efter all sannolikhet skulle komma att förstöra det samma aflägsnade sig friherrinnan och Ulrika i ett inre rum. När han därför efter en stund händelsevis kom att se sig om, märkte han till sin förvåning att han befann sig ensam med fröken Liewen. Att detta icke gjorde honom vid sämre lynne, kunde man klarligen skönja på den själfkära min, hvarmed han granskade sin frisure i spegeln och lagade till rätta sin toupet. »Ack, min fröken», sade han, i det han gjorde sin röst ännu mera smäktande, »att en hel vecka sakna" edert sällskap är värre än att stå i halsjärn på Packartorget. » »Min herre, vet att jag är ond på er sedan den sista picniquen, då ni liknade mig vid en affallen ros utan törnen. Jag hade i sanning god lust att visa att det är svårare att plocka en sådan ros än min herre tror.» »Ah, belle Henriette, litet brutet är ju snart förlåtet!» »Allt skämt är likväl icke anständigt; — och tyst-