— 152 — ligen vardt känd, när man kunde säga »i öfvermorgon» eller »i morgon blir det», så visste alla människor hvad detta »det» betydde. Hela Stockholm var i rörelse. När man slutligen kunde säga »i afton», upphörde man till och med att tänka både på riksdag, politik och sekreta utskott. De unga fröknar, som varit så lyckliga att inbjudas på festen, hade troligtvis icke på länge fått en blund i sina ögon af pur otålighet. De hade uttömt hela sin uppfinningsförmåga för att narra sig till mera tyg till roben och styfkjorteln. Ja, många sömmerskors heder hade måst löpa sin kos för deras tårar och böner att göra stylkjorteln några alnar vidare, än det mera anständiga mått af fyra och en half alnar, som yppighetsförordningen föreskref, tillförsäkrade dem. Den enda af alla hufvudstadens invånare, hvilken icke gladde sig åt högtidligheten, var kanske kungen själf. Öfver hufvud taget älskade han icke stora assembléer, och detta både för dansens skull och för kortspelets, hvilket han rent af afskydde. Utom denna motvilja mot assembléer i allmänhet, tillkommo för dagen några särskilda ledsamheter, som bragt hans annars goda lynne ännu mer ur jämvikten. Dagen hade varit en fullkomlig olycksdag för honom. Bland andra förtretligheter hade den vackra Xismenes död kanske gjort det obehagligaste intrycket. Hvad det hade varit för lif och rörelse mellan Djurgårdens ståtliga ekar! Ett prasslande, ett hoppande, ett flyende att hinna undan, öfverallt hvart man vände ögat. Muntert ljudande skall af trumpeter och valdhom hördes på afstånd. Med spänd uppmärksamhet stodo jägarne i skogsbrynet, lyssnande