— IS3 — efter de väntade älgarna. — Då kommer ett doft brus, ett sakta stönande djupt inne i skogssnåren. Det lät som då vårfloden bryter sig fram genom den sega flodisen. I vida kretsar banar det sig väg genom skogen. Brakande höras träden gifva vika medan dånet och stönandet blifva allt starkare. Älgarna närma sig. Pass på, jägare, där ner på slätten! Vildt och förtvifladt är språnget på den unga älgkalfven, då han flåsande störtar sig fram ur skogsbrynet. Hjärtat klappar högt hos jägarne, där borta bakom de hügstammiga ekarna. Deras ögon stirra på det flyende målet, handen hvilar på fängpannan, andedräkten hämmas. Gif akt! — Nu är den flyende inom skotthåll, tätt följd af den stora svärmen af jakthundarna. — Kungens öga strålar af glädje vid denna syn. Han är icke längre endast den godmodige gubben med de slappa dragen. Jägaren och soldaten ha tagit befälet öfver konungen. Men hvarför skjuter han då icke »den fördömte kerl». Jo — Pang! — Det blixtrar till mellan grenarna — en bom! Så förargligt. Den unga älgkalfven löper ju oskadd förbi genom skyttarne. Det är Xismene, den vackra Xismene, drottningen bland alla jagthundarna i det stora hundslottet vid Carlberg, kungens egen hund som ligger där i stället, drypande i sitt blod. Ursinnig af vrede lät kimgen genast sluta jakten, och då jägarne vid de muntra signalerna samlade sig, anställde han ett häftigt förhör, för att utröna hvem som gjort det olyckliga skottet. Det visade sig då att det var baron Meijersdorff som var den skyldige. Denna upptäckt hade varit nära att försätta kungen i ursinne, då Meijersdorff till följd af sina efterhängsna frieriför-