- 155 - ordvändningar, snillrika infallen, förtjusande ögonkast mellan de stolta kavaljererne i de guldbroderade röda oeh bruna rockarna och damerna i de vida styfkjort-larna med sitt famnslånga släp. De hvita perukerna lutade sig med det utsöktaste behag mot de genomskinliga florsslöjorna, bakom hvilka man tyckte sig skönja den skönaste hy och de mest blixtrande ögon. Välformade ben i hvita silkesstrumpor gjorde så sirliga steg, de skimrande skospännena blänkte så gladt i solskenet, de små fruntimmersskorna med sina röda klackar, trippade så lätt på det mörkblå klädet, under det att det lysande tåget rörde sig upp för trappan till kungshuset. Det ena hurraropet efter det andra skallade från folkmassan som trängdes på sidorna. »En skön linhätta den där junkern har» hördes en röst bland åskådarne. »Ja, nu kunna de sprätta med dem», svarade en annan, »men när de äro döda låta de vackert bli, ty ingen får hädanefter svepas med peruk — eller hur, madam Närsynt?» Den tilltalade var en välfödd matrona, som fåfängt sökt göra sig tillräckligt smal för att kunna tränga sig fram mellan soldatleden. I stället kom hon nu i vägen för den talande, som var ingen mindre än själfva slaktaremästaren Zachris Flåberg. »Sakta madam, sa' bonden till märren. Skall hon tränga om kull en hederlig borgare, bara för att få se på sådana här utklutade komedianter? — Nej, se bara hvad de sprätta med benen, det käns ackurat hela glitterverket som man fått lök i ögonen.» »Det ordet hördes att det kom från mäster själf det!» — hördes nu en annan röst strax bredvid falla in. —