- t56 - »Undan nu kärringar, med och utan kjortlar, när skeppar Pust lägger bi.» Inom ett ögonblick hade skepparens starka armar gjort en öppning i folkmassan nog vid för att både han och hans vän slaktaren i allsköns maklighet, skulle kunna åse härligheten. »Hvad säger bror om så'nt spektakel?» »Hvad jag säger? Jo jag säger» svarade denne med ett bredt grin — »att tacka vet jag Stina Flink, då Tion dansar Branickulan på förgylda råttan!» »Det var . ett sant ord af mäster» inföll nu madamen, som för ett ögonblick åter lyckats tränga sig fram och ville ställa sig in hos sin farlige granne. Skepparens solbrända, skäggiga anlete lutade sig ned öfver henne med ett obeskrifligt illmarigt uttryck, hvarefter han lugnt och varligt makade henne ett långt stycke åt sidan. »Vet hon madam» sade han efter fullbordad gärning, »hon är lika dum som ett sprucket flatstrands-ostron. Hvad är väl detta spektakel annat än ett lappri, som förvänder ögonen på kvinnfolken? Nej, tacka vet jag långt där borta vid världens ände ser hon, där jag senast var, där var det så godt om guld och silfver att dessa s. k. ädla metaller voro liksom runstyckskringlor för en bagarprins. — Oxar, hästar och andra fyrfota djur körde man med kedjor af rödaste guld.» »Nej, hvad säger skeppar Pust?» »Jo, och alla kor hade brokiga silkessläp i stället för svans — för att nu inte tala om hönsen och de andra flygfäna, som bespisades med bara guldkorn.» »A kors!» sade madamen undrande, — »är det långt till det landet?»