- 70 — sig på hvardera långsidan af salen. Så falla äfven pukorna in. Med högburet hufvud och värdig hållning samt med handen hvilande på värjfästet närmar sig kavaljeren med trippande steg sin dam. Hans diamantprydda skospännen glittra, då han gör sina konstfulla pas på det bonade golfvet. Nu vänder damen sitt vackra hufvud, öfversålladt med juveler och spetsar, mot honom. Hvita, välformade armar med fint formade handlofvar sticka fram ur de med kostbara spetsuppslag och broderier kantade ärmarna, då hon med behagfullt koketteri fattar roben, för att höja den tillräckligt mycket för att få tillfälle att visa styfkjor-telns vackra kantbroderi och de små rödklackade skorna. Hon fattar kavaljerens hand. Ett småleende sväfvar på hennes läppar, då de byta plats i chainet. De nätta marongema, hvilka likt en krans af kulörta lockar nedhänga från hennes pudrade hår, följa, skiftande i alla regnbågens färger, hufvudets rörelser. Men det är icke så mycket det enskilda paret, som frambringar den storartade anblicken. De skiftande brokadtygen, den glänsande silkesväfven med dess bruna och röda färgskiftningar bryta sig på ett så underligt sätt mot de hvita hufvudena och de glittrande juvelerna bilda en så vacker färglek, att man tycker sig liksom se ett helt tidehvarf på en gång passera nöjets tempel. Denna förtjusande tafla af artig belefvenhet, af glädje och ungdomsfriskhet aflockade till och med den kritiske Dalin ett utrop af beundran. »En charmant anglaise», sade han till sin vän Carl Bonde, som stod bredvid honom i fönstersmygen. »En havannapris vore dock som manna i öknen i detta dammoln.»