— 2 IO — Nürnberger pepparkakor, dadlar, fikon, canderadt socker, öfverdragna schwindelkorn och »uppblåsta figurer». Härmed var måltiden slut. De äldre kavaljererna samlade sig på gårdsplanen, där bålar af pontak väntade; de äldre damerna drucko kaffe på bit. Ungdomen åter begaf sig till den sluttande gräsplanen bakom byggnaderna, där den under skyddet af dess skuggrika ekar enligt tidens sed roade sig med lekar och upptåg. »Hvilken horribel värme!» utropade friherrinnan Buddenbrock, då hon trädde in i en af de små löf-salarne, som uppförts på sidan af gräsplanen, »i dag bör inte monsieur Laforme ha' skäl att längre tala om sitt snöhof.» »Snarare mygghofvet», svarade fröken Liewen, som inträdt före henne, och ifrigt fläktade med sin solfjäder — efter dessa efterhängsna insekter. — »Men se där min unge kavaljer» fortfor hon afbrytande, då Svenske i det samma gick fördi. »Kusin kan aldrig tro, hur väl han förde sig i första menuetten på assemblén». »Mon amie har ju själf éducerat honom», svarade friherrinnan småleende, då fröken Liewen sände ett smäktande ögonkast efter honom och kokett lekte med den stora tömrosen, som sammanhöll roben öfver bröstet. — »Men hur går det nu med vår snillrike hofjunkare?» »Han observerar ingenting i dag», sade fröken Liewen tankspridd. »Han? Tvärtom. Han var Ulrikas förklarade Celadon på hitvägen. Vår aimable baron var missnöjd, tack vare hennes kallsinnighet. — Vet, kusin, hon lägger riktigt an på kusins protegé. — Men hvilken löjlig misstanke att den unge mannen skulle, som kusin