— 211 — nyss nämnde, hysa några desseiner?» utbrast hon med ett lätt skratt, i det hon lämnade sin plats och ställde sig i öppningen till löfsalen. »Hvilken ridiculité!» — Det var idel lif och rörelse hon såg under de hög-stammiga ekarna! Man hade ordnat sig till en ny enklek. Den föregående hade måst afbrytas, då den elake Mars jagat den vackra Clio ned i ett djupt dike, för att bortröfva den ännu vackrare Melpomene. Det var en besynnerlig blandning af det pryda och det konstlade, af det landtliga enkla, af gammalt och nytt. Ilerdinnornas bredskyggiga schäferhattar, klädda med röda törnrosor och sidenband, och herdarnes yfviga allongeperuker sällskapade med gudinnornas lysande coifurer och gudarnes snäfva modeperuker. Äfven i de icke förkläddas dräkter tedde sig samma underliga blandning. Damernas långa, urringade klädningslif så väl som deras höga korsetter och långa robronder talade bådo om Régence och Pompadour. Man befann sig ock i själfva brytningen mellan dessa mäktiga välden inom modets värld. Glädjen var allmän. Också var det ott oafbrutet springande och ett ropande, som skallade vida omkring öfver näjden. Äfven Svenske hade icke kunnat motstå den allmänna förtjusningen. En enda blick hade varit tillräcklig att förmå honom att kasta sig in uti det tätaste vimlet, slaf af en enda idé, den att kunna vinna henne såsom sitt vif. Nu skall täflingen äga rum på nytt. I fullt språng skyndar paret ned för sluttningen. Parbleu, min baron, denna gång hjälper Er icke er välja! — Men hvilken otur! Damen har för mycken omak af sin vida styf-kjortel, och den unge enklingen, som söker sitt vif, vinner synbart för hvaije steg. — Nu gör hon en hastig