— 2 IS — fortfor han i det han vände sig mot Svenske, »är liksom en vidbränd hönspastej, utan must och arom, som Lemartin säger. 'Man bör i allmänhet sky kvinnan såsom ett lägre djur', sade Musquet i Paris ... Hennes umgänge är tråkigt och onyttigt — och han hade, verte bleu, rätt.» »Pauvre Liewen!» suckade Dalin. »Pardon! —Jag pretenderar ej att älska henne; och jag hoppas det är mer af vana än egenkärlek, som mon ami säger sådana sottiser.» Laforme var nu så ond han kunde bli. »Att frekventera ett nöje, att något accortisera en dam är icke kärlek? — Jag borde dock sluta äfven därmed ... men så länge denna förskräckliga politik varar, il n'y a pas moyen.» »Nu vardt han då ändtligen en smula arg på allvar», sade Dalin, då Laforme med stora steg lämnade dem. — »Men så snart discoursen rör damerna, är han alltid oberäknelig. — För min del håller jag före att roi soleil är kvinnan. Mon ami Roué i Paris sade alltid till mig: 'drag aldrig väijan annat än för en älskvärd kvinnas skuld — må man utmana dig hur mycket som hälst för kort och täraingspel' — och jag håller verkligen med honom. Det är icke nobelt att slåss för någon teaternouvelle eller efter första voteringen.» »Eller med unge män i gammalmodiga kläder», inföll Dalin försmädligt. »Quelle bagatelle!» svarade baronen skrattande, i det han förtroligt tog Svenske under armen. »Man bör framför allt jaga skräck i unga nykomlingar, liksom det är ganska fördelaktigt att göra det med tjänare, fruntimmer och andra husdjur.»