— 219 — »För att icke tala om ryssen.» »Under det man dör, icke sant, så att hela hären blir vittne till huru en tapper officer åkallar den skönas namn? — Hvilket perspektiv!» Dansen tog nu sin böljan. Kontradansens lätta melodier inbjödo de konverserande med oemotståndlig kraft. I närliggande mindre löfsalar serverade täcka herdeflickor söt pontak och sockerverk, schwindelkorn och pepparnötter. I andra uppbjödo herdarne all sin förmåga att locka hafvets och luftens gudomligheter att tömma ännu ett glas kanelbrännvin, ratafia, madera eller sött langorance. Långt in i sena sommarkvällen hördes musikens toner ljuda öfver nejden, och midnattens stjärnor hade redan börjat sitt kretslopp på himlahvalfvet, då ett par skott från nickhakarne manade till uppbrott och damer och kavaljerer under skämt och skratt intogo sina platser i sluparne. Den lustjakt, på hvilken Svenske gjort ditfärden, skulle icke återvända till staden. Han såg sig därför uppmärksamt omkring efter någon annan plats. »Ma foi, ser icke min herre så vred och grym ut, som vore han själfve Jupiter, som efter sin lilla åskserenad i skymningen ville hedra oss med ett personligt besök», sade fröken Liewen, i det hon vinkade åt honom att taga plats i den båt i hvilken hon befann sig. — »Kusin Laforme! maka sig något åt sidan.» »I fören är bättre utrymme», svarade denne i det han motvilligt reste sig upp, »eller hur, fröken Ulrika?» »Om kusin Svenske håller till godo med några kappor och salopper att sitta på», sade Ulrika rodnande, »skall jag flytta mig så långt som möjligt åt sidan.» Denna inbjudning var alltför efterlängtad, för att