— 231 — ålderman och haft fri eldbrand från den kungliga ved-gården, hade han långt före detta suttit på gäldstugan.» »Jag ger böfveln konfekten, men hvad var det som pöste ut ur fickan på honom? Han såg alldeles ut som biskopinnan Svedberg, då hon skulle gömma kungens silfvertallrik under korsetten.» »När han hade de där vännerna med sig förra gången», inföll en af lakejerna med förnumstig min, hittade jag en platå med pudding under en gammal repkjortel i förstugan.» »Ja, det torde vara rådligast att se efter om något försvunnit», sade hofmästarcn, i det han gjorde töcken åt de andre att följa sig. »Grefvens ena skospänne låg i morse framme på bordet i kabinettet!» — Hattpartiet skulle hafva jublat af glädje, om det haft kunskap om att man var så nära att gripa på bar gärning en af dess farligaste motståndare. Men ännu kände endast ledarne till saken. Do hade emellertid allt ordnadt för ett hastigt spridande af nyheten om förrädarens häktning. Och berättelsen om den stora fara, hvari landet sväfvat till följd af hans brottsliga förbindelse med engelsmännen, låg färdigtryckt i flere hundra exemplar. Då Bisot styrde sina steg nedför Drottninggatan utvisade hans leende anlete att han ansåg det fälttåg, han planlagt, redan vunnet och det fyrdubbla honorariet förvärfvadt. Vädret var icke behagligt. Regnet flöt i strömmar och ingen vandrare syntes till på den smala, af låga hus omgifna gatan. Endast fyra eller fem af dessa voro trevåningshus, återstoden utgjordes af låga, rödmålade hus af trä eller korsvirke, täckta med tegel. Små grönsprängda, kittade rutor, infattade i låga fönster, hvilka i de nedre våningarna för det mesta