— 232 — ondast höjde sig obetydligt öfver gatan och voro för sedda med väldiga fönsterluckor eller tjocka framskjutande gallerverk, stora höga portar med ofantliga portklappar, sneda vindskupor och en fullkomlig brist på takrännor voro för öfrigt deras mest i ögonen fallande yttre kännetecken. Det var icke rådligt, vare sig för Bisot eller någon annan, att se för högt i vädret. Rännstenen, med sin afgrund af brunt gyttjigt vatten, flöt midt på gatan och det var icke angenämt att komma honom för nära. lian . hade ännu icke hunnit bortskämmas med en sådan renhållning som nyss införts i Paris. Hvem hade väl för öfrigt ondt af den stora smutshögen, på hvilken Bisot nyss höll på att falla omkull, om icke mäster Beckius, guldsmeden borta i hörnet, och han tyckte nog att hans tomtlinie redan var lång och dyr nog förut att hålla ren? Men inga lyktor, frågar ni? — Icke häller på de mörka höstkvällarna? Jo, på Riddarholmsbron funnos nu mera, som enhvar visste, två, som nyss blifvit utställda, och hvilka, som det sades skulle lysa hvarje kväll hela vintern igenom då icke månen sken. För öfrigt var hvaije välburgen person af societeten skyldig att låta sitt husfolk följa sig med handlykta. De båda oljelyktorna voro därför stockholmarnes glädje och stolthet och de behöfde sannerligen denna tid något att glädja sig åt. Månget husfaderligt påbud af den höga öfverheten var nämligen icke af den beskaffenhet, att det kunde väcka denna känsla hos dem. De fingo icke gå på svag is, ty då utsatte sig den felande för att få sitta tre timmar på trähästen, de fingo icke, med samma utsikt till straff, röka tobak på vissa broar eller allmänna platser. Körde eller red någon i traf, kunde han, om olyckan var med honom