Han hade varit för godmodig där uppe, tänkte han. Det vore märkligt, om han icke skulle kunna vara herre i sitt eget hus. Det kunde göra detsamma, hvem som styrde land och rike, men här hemma, där han var husbonde, där finge ingen taga herraväldet ifrån honom, och, under det att han tänkte så, knallade han sig på nytt uppför den branta trätrappan, för att med en häftig spark fä dörren till skafferiet att slå upp på vid gafvel. Och man fick nu höra högsta graden af den mandom, som han förstod att gifva sin hesa stämma, då han frågade sin äkta hälft, om hon glömt bort att det skulle komma gäster till kvällen. »När var det annat än kält och oväsen här i huset», hördes en gnällande stämma inifrån mörkret. »Det är en sak som icke rör dig, käring», hördes åldermannen svara ännu morskare. »Ja, Gud skall veta att jag icke mer är ung och behaglig för dig, Göran» — svarade mor Katrina, i det hon, iklädd sitt hvita nattyg, kom fram i dagsljuset. — »Men det kan ingen häller förbli ung en dag i en sådan röfvarkula — då man haft flere barn som jag och ammat dem alla, blir man lätt gammal. »Det förstås, du tänker aldrig på våra barn, du Göran», fortfor hon med gråten i halsen, i det hon vande sitt magra ansikte mot honom, »men vår Herre visste nog hur stor syndare du var och därför tog han dem alla ifrån oss» — nu böljade hon snyfta — »och den lilla Greta Brita, sådan riktig liten änglabit! Och ett sådant vackert lik hon var sedan — men du är en tyrann, en riktig morian är du.» »Börjas det nu igen», sade åldermannen, nästan bringad ur koncepten af ett sådant ordflöde. »Börjas? Hvem är det som börjar, du eller jag?» Carl Svenske. '6