— 242 — »Det säger jag dig, Katrina, att detta lifvet står jag icke ut med i längden. Alls ingen ro hvarken natt eller dag. — Utomhus gräl och partier och inomhus kif och gnäll. — Det är mer än en vanlig människa kan härda ut med. — Hur vill du väl — svara då människa — hur vill du att en hederlig borgare skall kunna stå ut därmed i längden — men det är, gudbevars, som att predika för döfva öron. — Kom nu emellertid ihåg, min snälla gumma», fortfor han i lugnare ton, »att vördig biskopen skall komma på besök i afton och att vi måste hafva något riktigt godt till kvällsvarden.» »Aldrig var det annat», skriade mor Katrina, nu i sin ordning vred, i den mån hennes äkta hälft visade sig lugnare till gemötet, »aldrig var det annat än viktiga besök och hemliga möten. — Bättre vore, synes det mig, att du något mera tänkte på ditt hus och din maka än att gifva dig i sällskap med de höga herrarne . .. och godt till kvällsvard, kantänka! — Trå må ta' mig, om det finns ens så mycket som en spicken fårbog eller ett mögligt skålbröd i huset efter allt ditt herrfrämmande. — Inte sant, säger du? — för mycket penningar, säger du! — Men om du och dina partister sitta hela nätterna i ända, tills tuppen gal, på Kasten-hof eller Lyktan eller Tre Remmare och låta det ena ölstopet och den ena bålen marschera in på bordet efter den andra, då är det ingenting att säga därom, förstås — då får jag gudbevars tiga och hålla till godo — hvad min nådige husbonde gör är alltid rätt, förstås!» Hon gjorde en försmädlig nigning, i det hon tillade: »Det är som prästens ord i kyrkan, det...» »Sa, sa, sa — nu kan det vara slut», utbrast